Första bilden som togs första dagen jag var hemma. Jag och Anna var glada, vi skulle ut och dricka vin och skaka på rumpan. Ochc nu så sitter jag här, 3 veckor senare och fattar inte riktigt vart tiden tagit vägen. Det är första gången någonsin jag inte vill åka tillbaka. Till och med kroppen säger emot. Men vem vet, jag kanske får en bekvämare stol bara för att jag ser gravid ut… Nej jag är inte alls peppad. Menmen, thats life. Ni får ta hand om er mina vänner. Det var otroligt kul och underbart att träffa alla igen. Jag älskar er och kommer förmodligen sakna er mer än någonsin. KÄRLEK!
Hej då 2006!
Detta är det sista inlägget innan det nya året. Jag har inte så mycket att säga. Tänker inte summera detta året eftersom det känns onödigt. Jag hoppas ni får ett gott nytt år. Själv hoppas jag på att det nya året kommer vara bättre än det gångna. Men jag har dock ett nyårslöfte som jag hoppas jag kommer kunna hålla. År 2007 ska jag prioritera Orsi först och ingen annan. Detta kommer vara mitt år. Då jag tar hand om mej själv och inte bär alla andras problem på mina axlar. För jag har helt enkelt insett att jag är för snäll och om jag ska leka räddaren i nöden detta året också, så kommer mitt liv gå åt helvete. Så år 2007 ska dedikeras till mej själv. Jag ska ta tag i mitt liv och jag ber om ursäkt redan nu om ni kommer känna er en aningen försummade eller om jag kommer uppföra mej annorlunda vad det gäller vissa saker. Ni kommer alltid ha en vän i mej, och ni som känner mej väl vet att jag är den mest lojala vännen in i det sista. Men jag kan inte hjälpa folk som innerst inne vägrar att bli hjälpta och som vägrar inse att de själva måsta vara kapabla till att hjälpa sig själva innan någon annan kan göra det. Jag har mina egna problem och mitt eget liv som jag måste klura ut och få back on track. Jag orkar inte ta på mej ansvaret att vara den som alltid ska rädda alla andra, inte detta året, speciellt inte när de flesta aldrig finns där när jag behöver räddas. Och med dessa orden tar jag farväl av 2006. Jag älskar er. Glöm aldrig det.
Det är underligt hur livet har en tendens att överraska mej. Först var det underbart, sedan var det ett helvete, nu är det ett kärleksfullt kaos. Vet inte om du tror på mina ord, men mina känslor förklaras ganska bra i sången här ovan. Och även om allt är emot oss just nu, så vet jag att vi kommer klara oss. Helt enkelt för att vi måste.